Inom loppet av ett årtionde genomgick Trek fler materialförändingar än kanske någon annan period varken före eller efter. Vad som förblivit statiskt under näst intill ett årtionde fick plötsligt fart. Stål banade väg för aluminium. Aluminium följdes av kolfiber. Konstruktionsmetoder ifrågasattes och förändrades. Framstegen under den här eran uppnåddes med genomtänkta steg som byggde vidare på varandra i snabb följd.
Trek drog igång 1976 med samma enkla konstruktionsmetoder som hade definierat cykeltillverkning i över 100 år: stålrör, sammanfogade med stålhylsor, lödda med ett traditionellt öga för detaljer. Cykelmärken utmärkte sig med hur mycket hantverksskicklighet de kunde få ut ur samma ramar och delar som alla andra tillverkare använda sig av.
Trek hyste stor respekt för konsten att bygga ramar. Men företaget var också byggt av konstnärer utan historia, traditioner eller regler som satte stopp för nya idéer. När nya material sågs som möjliga att använda för cykeltillverkning var svaret vanligtvis enkelt. ”Varför inte?” Stor skicklighet och få regler lade grund för ett extraordinärt årtionde vad gällde nya material.
Hur ramteknik via bitvisa steg ledde fram till dagens kolfiberramar
Lödda stålramar
I nästan ett årtionde tillverkade Trek endast traditionella stålramar. Rören var runda och svetsade med olika geometri för olika modeller. Det här var gammeldags hantverk utfört av ett modernt företag. Det började med smidda hylsor 1976 innan Trek övergick till gjutna hylsor 1982 – ett skifte som banade väg för gjutna hylsor i aluminium 1984.
Den första bondade aluminiumramen
Om delar kunde gjutas i stål, varför inte i aluminium? Och om aluminiumdelar kunde gjutas, kunde de då härdas kring aluminiumrör? Den frågan lade grunden för ett experimentellt projekt mellan 1982 och 1984. Det bröt mot de dåvarande reglerna för ramkonstruktion. Ingen lödning, ingen gering. Trek var inte först med att utforska fogning vid aluminiumkonstruktion, men var bland de första att producera ramar som matchade känslan i traditionella stålcyklar med lägre vikt och mer kontroll över tillverkningsprocessen.
Den första bondade kolfiberramen
Om raka aluminiumrör kunde sammanfogas med gjutna aluminiumdelar blev nästa fråga självklar – varför inte ersätta de tre aluminiumrören i en ram med kolfiber?
Mandrelbyggda kolfiberrör togs fram genom att svepa ark av kolfiber kring en solid form kallad en mandrel, och att sedan låta dem härdas och innan formen togs bort. Resultatet var ett rakt, runt kolfibberrör som likt metallrör kunde kapas i önskad längd och sammanfogas med andra delar via bekanta tillverkningsmetoder.
Den mandrelbaserade kolfibertekniken gav rör som var lättare an aluminium och gav mer förlåtande cykling. En enkel förändring med betydelsefulla resultat som gav större insikt i potentialen för kolfiberkonstruktion.
Den första ramen helt i kolfiber
Med uppmuntrande egenskaper hos kolfibberramar tillverkade av tre rör övergick Trek helt till en ny tillverkningsmetod – kolfiber lades i formar snarare än att svepas kring en mandrel. I praktiken gick det här steget bortom gränserna för den teknik som fanns tillgänglig vid tidpunkten. Tidiga formgjutna ramar varierade kraftigt vad gällde vikt och upplägg. Monocoque-konstruktioner var för stora för att erbjuda fullständig kontroll och resultaten var ojämna.
Den här arbetsinsatsen hade ändå betydelse. Den tydliggjorde vad kolfiber kunde åstadkomma och vad som fortfarande saknades. Experimentet motiverade Trek att ta reda på hur man skulle lösa det.
Kolfiber med sju rör
Med alla sju rör (de tre rören i ramen plus två bakstag och två kedjestag) tillverkade av rund kolfiber blev utvecklingsarbetet mer fokuserat. Trek hade bevisat att kolfiber fungerade bra för rör och stag. Nu var frågan oundviklig: varför inte tillverka klämmor och hylsor av kolfiber också?
Den första OCLV Carbon-ramen
Innan årtiondets slut hade progressionen blivit metodisk och genomtänkt. De enda återstående komponenterna för ramen som ännu inte var gjorda av kolfiber var sadelklämman, styrhuvudet och vevlagerklämman. Genombrottet kom när de här delarna kunde gjutas individuellt med rätt material, rätt upplägg och kontrollerat inre och yttre tryck – och de sedan kunde fästas på runda fiberrör och stag i kolfiber.
Denna metod var vad som blev OCLV Carbon. Och i den stunden slutade kolfiber att vara bara ett materialval bland andra. Det blev ett system som definierade hur Trek skulle komma att bygga cyklar i årtionden framöver.